Helsingborg.

Ja, då ligger man i sängen hemma i Skåne. Njuter som bara den av att vara ensam unge i huset alltså. Eller ja, jag får ju dela päronens uppmärksamhet med hunden, men det överlever jag nog.

I helgen flyttade ju syrran och hästarna till kusinerna. Så jag åkte dit i lördags, mest bara för och få se hur de bor (hade ju inte sett nya stället innan) och hur hästarna kommer bo några veckor framöver. På söndagen åkte jag hem med pappa. Och det var helt lagom faktiskt. För om man räknar bort att jag saknar mitt lilla Barr och inte vill annat än att ta hand om honom så platsar jag inte där. Jag vet inte, men jag har alltid känt mig väldigt mycket utanför när vi har varit alla kusinerna ihop med hästarna. Det har aldrig känts som att jag riktigt räknats, inte ens när vi var yngre. Sen om det beror på att jag inte rider eller för att de tycker att jag är en besserwisser eller whatever det vet jag inte. Och det känns sorgligt och jobbigt. För jag kan ju också häst? Jag menar, även fast jag inte rider så kan jag ändå en hel del. Jag vet att jag kan det, jag utbildar ju mig för att kunna ta hand om hästar. En del av mig bara väntar på att få bevisa det för de andra, medan den andra bara vill därifrån. Just nu känns det bara lättast att hålla sig undan, även fast det innebär att jag får vara utan Barre. För jag orkar inte bråka. Jag orkar liksom inte behöva förklara mig varje gång jag vill ta hand om min häst på ett visst sätt.

Ja, och så kan det vara. Det är inte så att jag missunnar Jonna att vara där hon är, snarare tvärtom. Jag tycker det är bra för henne. Det är bara det där andra som känns... trist. Men hursom, borde försöka sova nu. Det är ju en ny dag imorgon.

Over and Out
/L.