Bottensöndag.

Jag somnade i några timmar, men vaknade direkt när han kom hem vid tre på morgonen. Jag vaknar alltid när han kommer hem sådär. Vet egentligen inte varför, kanske har att göra med att jag tycker det är lite obehagligt. För jag vet ju att han har druckit... Och jag tycker inte om fulla människor. Ännu mindre när det rör sig om min egen sambo verkar det som.

Så jag kunde inte dela säng med honom. Jag kunde bara inte. Hela situationen gjorde att varenda cell i min kropp skrek åt mig att ta mig därifrån, bort från spritosen. Vilket innebar att jag gick ut och la mig på soffan, den där förbannade soffan. Men jag kunde inte somna. Klockan var tre på morgonen och jag kunde inte förmå mig till att somna. Allting bara snurrade och tårarna rann till och från medan jag lyssnade på hans snarkningar. Jag kollade min facebook där det stod att han hade blivit vän med någon 20-årig partypingla kring midnatt. Jag ser mig verkligen inte som en svartsjuk flickvän överhuvudtaget, men där och då kändes det bara väldigt onödigt. Väldigt, väldigt onödigt. 

När klockan var halv nio lyckades jag slumra till. Vid tio vaknade jag av att han gick upp, så då smet jag in i sängen i tron att han hade sovit färdigt där. Men nej. Han borstade tänderna, tog väl nån skallebankspilla och gick och la sig igen. Med ryggen mot mig. Återigen klarade jag inte av att befinna mig i samma säng som honom och flydde tillbaka till soffan. Jag tror inte ens han märkte det. Vid elva nånting gick han upp. La en hand på min axel och frågade vad det var. Klämde ur mig att jag inte ville prata med honom just nu, kröp upp i sängen och kramade mitt täcke. Ett gäng tårar rann såklart ner i kudden. Han kommer efter och sätter sig på sängkanten och smeker mig på ryggen ungefär som att jag hade kraftig klåda. Kliar mer än smeker. Säger att han finns därute om jag vill prata, går ut och stänger dörren om mig.

Då vill jag bara skrika. Ser du mig inte!? Ser du inte på mina svullna ögon och mitt slitna ansikte att något är fel? Är du inte orolig för mig??

Hela dagen har gått. Jag har egentligen inte pratat med honom och han har inte pratat med mig. Han frågade om jag ville ha nåt när han ändå skulle till Burger King. Varken mer eller mindre. Sedan åkte han hem till en kompis för att spela Magic. Precis som han gjorde igår, fast utan drickandet. Han blev nog lite arg när jag inte svarade hej då trots tre chanser, för han smällde i dörren när han gick.

Så nu sitter jag här igen. Ensam. Smärtsamt medveten om att även om jag befinner mig i ett väldigt djupt och väldigt svart hål så är jag egentligen inte mer värd än den där kortleken. och så kan jag ju inte låta bli att undra - oroar han sig ens för mig?

Over and Out.
/L.

Bottenlördag.

Hej.

Eller vad man nu säger.

Det är ganska exakt två år sedan jag skrev något här. Jag har väl helt enkelt inte behövt det förrän nu. 
Jag... sitter ensam hemma. Nuförtiden har jag en sambo, men han är inte här. Han är någonstans med sina kompisar och x antal flaskor sprit och blannevann. De lyssnar nog på skräpig musik och pratar sport blandat med diverse gamla minnen om en hel massa knäppa saker de har gjort tillsammans med varandra och spriten. 

Det är sådant som jag inte förstår mig på. Sådant som jag inte kan prata med dem om, för jag delar inte minnena eller sportintresset/kunskapen med dem. Den sorgliga sanningen är att jag inte ens har några egna sådana minnen att slänga in i snacket som folk kan skratta åt. Jag kan inte ens kläcka ur mig en sportrelaterad kommentar.

Så istället sitter jag här. Ensam. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Jag vet att jag har hamnat här för helt egen maskin, men ändå är det likt förbaskat så in i pipsvängen deprimerande. Jag är 24 år och istället för att ägna min lördagkväll åt att skapa såna där minnen som jag kan skratta åt i framtiden så sitter jag här, i min förbannade jävla soffa som snart växer ihop med min förbannade jävla röv. En röv som dessutom är fetare än vad den någonsin varit. Bara för att göra hela min jävla situation ännu lite mer fantastisk.

Jag vet att jag låter arg. Men det är jag inte. Tror jag. Möjligtvis på mig själv då, för jag kan ju inte gärna vara arg på någon annan. Jag är mer... uppgiven. Ledsen. Nere. En utomstående skulle kanske kalla mig för deprimerad, men för mig är det en diagnos som någon med koll på läget ska utfärda och inte bara ett ord man slänger rundor med. Jag har varit såhär i många, många år. Det är bara det att jag för det mesta är bra på att tänka på annat än min egen livssituation, och då flyter ju saker på ganska bra. Ända tills en sånhär kväll dyker upp. När han jag delar merparten av mitt liv med pyser iväg för att hänga med sina polare så blir jag smärtsamt påmind och medveten om vilket shitty liv jag lever. Inga intressen. Inga vänner. Inget riktigt värdefullt att fördriva min tid med. Som det där med att skapa minnen för livet...

Kvällar som denna önskar jag att jag kunde upplösas i stoft. I stort sett. Bara luta mig tillbaka i den där jävla soffan och... poff. Inga känslor. Inga inre krav. Inga yttre krav. Bara ett enda stort Ingenting. Jag vet att det låter självmordsbenäget, men jag är inte det. Jag lovar dyrt och heligt. Det hade räckt om bara min hjärna sa poff. Kroppen hade inte nödvändigtvis behövt hänga med. Och så hade jag väl velat ha tillbaka hjärnan dagen efter. 

Någonstans visste jag nog att sådana här situationer skulle bli lite svårare att hantera som sambo. De var svåra även när jag bodde själv, men nu har jag liksom en annan människa nära inpå som jag måste förhålla mig till. Som tycker jag blir sur och börjar bete mig konstigt när han säger att han vill träffa kompisarna ikväll. Som inte riktigt kan räkna ut vad det är som är fel med mig. Dessutom blir det så himla påtagligt vilken grå och sörjig situation jag sitter i när man liksom står på utsidan och tittar in på en annan persons liv som är så mycket rikare än ens eget. Jag har egentligen inget eget. Så när han säger att han ska träffa kompisarna så blir jag tyst. Orken att prata försvinner. Jag orkar inte ens svara enstavigt på enkla frågor. Why bother? känns det som. Jag vill inte le. Inte ha ögonkontakt. Inte bli rörd vid. Det enda jag orkar när jag blir påmind, när allt det där gråa bubblar upp till ytan, är att stirra ut i tomma intet. Det är faktiskt det enda jag orkar. Ja, och gråta också. Det orkar jag. Fast det är inte så mycket av en ansträngning egentligen, tårarna fungerar som någon sorts pressurerelease. Har jag tur så kan jag gråta tills jag helt enkelt inte orkar mer och somnar. 

Sömnen är alltid det som räddar mig. Som tur är så har jag alltid kunnat somna när jag mår såhär. Hjärnan can only take so much antar jag. Fast egentligen borde det vara jag som räddar mig. Jag vet det. Jag borde skaffa mig en hobby. Börja träna. Gå ner i vikt. Öppna upp för relationer med andra människor. Allt det där vet jag. Jag vet, jag vet, jag vet.

Allra värst tror jag det är att inse att jag inte alls är den där intressanta personen som jag allt som oftast, i mitt eget huvud, tror att jag är. När han säger att han ska träffa kompisar så slår det mig som en örfil rakt i fejset att jag inte är så jävla intressant. Jag är bara grå. Rakt igenom grå. Precis som den där förbannade jävla soffan som jag sitter så förbannat mycket i. Usch, jag vet inte. Jag kommer ingenvart med det här egentligen... Inte mer än att jag har fördrivit lite tid antar jag. 

Over and Out.
/L.

Tabasco.

Jag har inte skrivit här på väldigt, väldigt länge. Men nu kändes det som att det var dags. För i veckan lämnade en utav världens finaste ponnyer den här världen och galopperade vidare till de evigt gröna ängarna. I torsdags morse tvingades vi avliva Tabasco, ponnyn med guldhjärtat.

Det hela började i onsdags natt. Jag väcktes av min syster som stormade in i mitt rum och nästan skrekgrät att hon måste avliva Tabasco. Trodde först att jag drömde, för det lät ju helt absurt. Men hon fortsatte säga något om att han hade brutit benet och förmodligen måste avlivas. Sedan var mardrömmen igång.

När jag hade vaknat till ordentligt, vilket gick väldigt fort, så fick jag ur henne att familjen som passade våra hästar uppe i Linköping (de har bott på våra kusiners gård ihop med min syster de senaste fem månaderna, men eftersom hon fick sommarjobb här nere i Helsingborg så var ingen av oss där) hade hittat Tabasco i beteshagen på onsdagskvällen med ett släpande framben. På något vis, och fråga mig inte hur, lyckades denna fantastiska familj förflytta honom ut ur sommarhagen, upp för en mindre backe, över en väg och slutligen in i vinterhagen. Veterinär kom ut och det konstaterades att höger framben var brutet. Överarmsbenet var helt av, en bit nedanför armbågen.

Min hjärna ville inte riktigt ta in chocken det innebar att få höra att den underbara ponny som har varit en självklar del av vår familj de senaste fem åren hade brutit benet. För djursjukskötaren i mig visste ju vad det innebar, även om jag inte ville tänka färdigt tanken: det fanns ingenting att göra för att laga honom. Jag vaknade vid midnatt. Ungefär en och en halv timme satt jag, syster, hennes pojkvän och vår farmor i bilen på väg till Linköping. Allt var bara kaos. Många tysta tårar föll ner för mina kinder under timmarna bakom ratten. Det gjorde det på oss allihop. För även om vi inte sa det högt, så visste vi alla att om några timmar skulle han inte finnas mer. En tanke så smärtsam att jag egentligen inte vet hur... hur man kan hantera den. Men vi var tvungna. För vi måste ta oss till honom, och vi skulle aldrig komma fram om vi släppte lös hysterin.

Strax innan sex på torsdagsmorgonen kom vi fram. Trötta, ledsna och nedbrutna. Tabasco hade lagt sig någon gång under morgontimmarna. När jag kom ut i hagen låg han där och tuggade gräs, med ett stort bandage om frambenet. Bandaget gick inte upp över frakturen, så man såg tydligt att benet var helt av. Jonna hade gått före mig ut i hagen, i efterhand berättade hon för mig att när hon hade kommit och kallat på honom hade han spetsat öronen. Precis som vanligt. Ända in i det sista var han så oerhört tapper. Vid sin sida hade han Barre, sin allra bästa kompis sedan tre år tillbaka.

Sedan följde några timmars vånda då vi inte fick tag på en veterinär som kunde avsluta hans lidande. De hade avbyte på morgonen, så vi föll väl mellan stolarna där någonstans. Tabasco var trött i kroppen efter att ha varit liggande i timmar, så han försökte resa sig flera gånger. Hans försök var dock lönlösa då han inte kunde styra sitt dåliga ben. Vi försökte hålla honom nere, för jag ville ha honom liggandes när det väl var dags. Jag ville att han skulle ligga ner när han fick avlivningsvätskan. Tiden gick evinnerligt långsamt. Vi bytte av varandra, satt vid hans sida, viskade fina ord till honom och smekte hans lena päls till ljudet av hans ansträngda andning. När jag satt där kunde jag inte låta bli att önska att han skulle sluta andas. Att han skulle släppa taget och somna in av sig själv för att få slippa det här. Smärtlindrad var han, det var bara alla timmar han hade legat ner som tog ut sin rätt på kroppen. Tårarna flödade konstant och all energi man orkade uppbåda gick åt till att försöka hålla Tabasco lugn.

Så kom då äntligen veterinären. Och ja, jag säger äntligen. För nu skulle han få slippa sitt lidande. Jonna ville inte vara med, vilket jag har full förståelse för, så hon och Martin (pojkvännen) gick in i stallet. Jag, vår ena kusin och en supersnäll tjej från stallet stannade hos honom. Han var så oerhört duktig och tapper, ända in i döden. När han väl fått medlet gick det fort. Han sjönk ner på sidan, drog en sista suck och sedan var han borta. Det kändes så oerhört absurt. Ena sekunden var han där, och i nästa var han någon annanstans. Barre var inte med honom när det hände. Han fick stå i stallet under tiden. Jonna kom tillbaka och la sig vid hans sida, vilade huvudet på hans hals. Bilden av de två där, vilandes tillsammans sida vid sida har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Det var inte hans tid att gå. Han lämnade oss alldeles för tidigt.

Senare samma dag åkte vi tillbaka till Helsingborg, bedövade av sorg och saknad. Pappa avbröt sin affärsresa i Tyskland och kom hem en halvtimme efter oss. Mamma som jobbade natt utgick hemifrån. Så vi samlades alla hemma. Tillslut tog tröttheten ut sin rätt och vi föll alla in i någon sorts sömn. Dagen efter gjorde jag ett litet "minnesaltare" här hemma, med en digital fotoram som visar bilder på honom.

Det har gått några dagar nu. Jag vet inte om jag verkligen har insett att jag aldrg kommer få se honom igen. Han var för fin för att gå bort nu. Egentligen var planen att familjen som passade honom skulle ta över honom, att han skulle fortsätta förgylla deras liv och skänka dem samma glädje han skänkt oss och främst Jonna. För det var det han gjorde: förgyllde ens liv och skänkte glädje. Han flyttade in i hjärtat hos alla de som träffade honom, och sedan stannade han kvar där. Under de fem år vi hade äran att få ha Tabasco hos oss skänkte han oss alla ork och motivation till att fortsätta när livet kändes kämpigt, på sitt eget lilla vis. Även efter att han gått bort fortsätter han att sprida sin magi. Vår familj har länge haft det kämpigt, men denna fantastiske lille häst har enat oss och fört oss närmre varandra än vi varit på länge. Jag kan inte tacka dig nog Tabasco.

Jag ska göra allt jag kan för att hålla minnet av dig levande Tabasco. Världen känns tom och fattig utan dig, för du hade så mycket kvar att ge. De tolv år du levde var alldeles för få. Men jag är glad att du slipper lida mer, och minnet av dig kommer att värma våra själar för alltid. Tack Tabasco. Tack för att vi fick lära känna dig och njuta av din magiska utstrålning. Du är älskad och saknad, nu och för alltid.

Tabasco

15/5 2000 - 9/8 2012

Bridget.

Uppdateringen här är verkligen intense! Men alltså, det är så när man har annat att tänka på... Och det är ju lite så nu för tiden, mitt huvud är liksom fyllt med en massa som ska göras och sådär. Plus att det ska sovas och tränas mellan varven också. Så dagarna går, kan man ju lugnt säga.

Den här helgen har jag relatat med Bridget Jones. Så igår tittade jag på Megamind (ja, det är en barnfilm, men jag GILLAR barnfilmer... eller ja, bra barnfilmer åtminstone) och käkade glass och skrattade för mig själv. Sedan läste jag lite i min nya chicklitt (kan man väl kalla det) innan jag gick och la mig i sängen och lyssnade lite på Whitney Houston. Försökte sjunga med också, haha! Ja, och det låter ju nästan lite sorgligt och så, men faktum är att jag gillade det.

Innan jag lekte Bridget så fick jag damp på mitt exjobb för att jag inte kunde göra diagram i excel. Det gick liksom bara inte och jag höll på att börja gråta alltså. Jag har ju kunnat göra diagram innan!? Så i ren desperation slängde jag upp en status på fejjan och vips så erbjöd sig en fin klasskompis att hjälpa mig, hon och en annan klasskompis skulle ändå pyssla med lite sånt. Så sagt och gjort, jag packade ihop mig och pös bort till henne en sväng. Det visade sig att jag inte kunde göra diagram för att jag hade skrivit punkter istället för kommatecken när jag hade fört in datan i excel. Och därför så tvärvägrade den att göra diagram åt mig. Haha, en sån grej hade jag nog inte kommit på själv. Men efter det har jag gjort diagram på löpande band.

Idag har jag städat himmet, tragglat med exjobbet (och såklart gjort diagram) och tränat. Ja, och läst lite bok då. Kort och koncist, ohyeah.

Over and Out
/L.

Offline.

Var ett tag sedan jag skrev här sist, I know. Men det har liksom hänt grejer och så har jag inte tagit mig tid helt enkelt. Så här kommer väl en "superkort" sammanfattning.

I onsdags åkte jag in till Gbg för att gå på intervju på Djurklinikerna.se. Allt gick bra och jag hittade kliniken (efter att ha snurrat runt ett tag i denna gigantiska stad, snacka om att gpsen i mobilen var min bästa vän!). Men när jag kom dit visade det sig att personalansvarig var på en annan klinik! Trötta mig... Var ju tvungen att dubbelkolla mailet jag hade fått om var vi skulle träffas och jag var på rätt ställe, inte hon. Suck. Så frågade hon om jag kunde ta mig till kliniken hon var på (som ligger en bra bit utanför Gbg, tror jag) och jag kände bara att nej, det kan jag inte. För jag hittar inte i stan, och ska jag dessutom krångla mig dit med kollektivtrafiken så lär ju klockan bli mitt i natten innan jag är där. Så jag fick träffa en annan. Kortaste intervjun av alla blev det.

Ja, sen kollade jag runt i lite affärer, får ju passa på när man är i centrala Göteborg liksom, händer ju inte superofta. Och efter några intensiva timmar hämtade jag bagaget på stationen, letade upp rätt hållplats (vilket var lite krångligt) och tog bussen hem till min morbror och moster. Lagom lönt att jag köpte biljett till den resan, det var inte en jävel som kollade om jag hade betalt för mig eller ej (chaffisen var ute på promenad nånstans). Jaja, jag kom hem till dem i alla fall, med lagom mycket skoskav. Har ju duktigt klena fötter. Sov hos dem till torsdagen, väntade tills min morbror slutade jobba och sedan var han snäll och körde mig till Ale Djurklinik, min sista intervju. När den var slut så åkte jag med honom ut till Lyrön där våran sommarstuga ligger. Mamma, pappa och hunden var redan där och det var kul att träffa dem igen.

På Långfredagen kom moster och kusinerna ut också och sedan hängde vi där hela påskhelgen. Eller ja, hängde och hängde... Vi hade en septitank som skulle grävas ner (vi håller på och installerar en inomhustoalett och i den tanken hamnar allt man producerar helt enkelt) plus en del av rören som leder från toan till tanken. Så det var grävmaskin som gällde. Och en massa grus skulle ner i alla hål. Som tur var fick vi låna grannens fyrhjuling och släp för att få gruset från högen till hålet där septitanken låg. Gissa vem som körde den då? Jo, jag! Fett kul är det, men jag har lite stela muskler idag. Det är jobb att ratta rundor en sån. Och förutom att släpet åkte halvvägs ner i hålet en gång (de sa faktiskt till mig att backa!) och hela fyrhjulingen nästan välte när jag körde upp i en slänt och skulle svänga på vägen ner så gick det himla fint.

Förutom det så roade jag och mamma oss med att ta bort hur mycket löv som helst från tomten och tämja våra vildvuxna björnbärsbuskar. Det betyder att vi klippte ner de jävlarna. De hade spridit sig som pesten och när man stod där mitt bland stickande långa grenar i kallt regn så påminde de om någon sorts monsterväxter hämtade från Harry Potter. Heeeelt crazy. Men vi fick ordning på dem, haha. Igår tog jag och mamma en lång promenad med hunden också. Tvärs över ön tror jag att vi gick i solskenet. Det var så härligt! Vi var härligt trötta sen allihop alltså. Det var man varje dag. Frisk luft gör susen!

Men det skönaste har nog varit att 3G täckningen därute suger. Har liksom inte kunnat följa Facebook sådär som jag brukar. Fett skönt. Jag hatälskar Facebook. Ibland blir det bara för mycket liksom... Och man märker det inte riktigt förrän man är utan det. Jag kan bli riktigt rabiat och snoka rundor som en tokig. Eller snoka gör jag väl inte, lägger man upp grejs på fejjan och jag kommer åt att titta på det så kan man ju inte kalla det för att snoka... men kolla runt. Ja, det kan jag göra tills jag kräker på det. Varför? Ja, det är lättare att göra det än att formulera meningar till exjobbet.

Så jag har njutit av min offline-helg med min familj. Lite på samma sätt som jag njuter av att komma tillbaka till internet. Och riktiga toaletter med spolfunktion.

Over and Out
/L.

Koll.

Nu för tiden kan jag fascineras av min förmåga att hålla en hyfsad koll på saker och ting. Jag vet, det lät annorlunda för någon vecka sedan, men när jag tänker efter så är det många bollar i luften för tillfället och på något sätt så känns det som att man ändå har huvudet ovanför vattenytan. Förutom att jag för ett kort ögonblick (typ 5 min) helt uppriktigt glömde bort vilken jacka jag hade på mig idag.

Imorse var jag på spinningen 07.00. När väckarklockan ringde så undrade jag varförihelvete jag skulle envisas med något sånt, framförallt eftersom min säng är gudomligt skön. Men har man satt upp sig på ett pass så får man faktiskt se till att dyka upp. Så jag tog med mig min träningsvärk och drog en vända på cykeln. Mamma har nog rätt i det där att träningsvärk ska tränas bort, för det börjar bli bättre med den nu. Är ju knäppt att man kan köra spinning fem dagar i veckan utan och få några känningar och sedan när man har stått på löpbandet i en halvtimme så kan man knappt röra sig någon dag efteråt. Det är det fina med att trampa ur slagget!

Sedan gick jag till skolan. Träffade mina "hyresvärdar" och deras ystra lilla hund på vägen, så jag passade på att säga till om det kalla vattnet i duschen (jag har fan ta mej aldrig duschat så snabbt som jag har gjort de senaste dagarna!) och att jag hade tänkt tvätta men att båda maskinerna var upptagna så jag hade bara ställt min tvätt vid sidan så länge (jaha, och varför berättar jag det? jag har en poäng, lovar). Sa att jag kunde tvätta sen när jag kom hem från skolan. De är ju väldans trevliga, så vattnet skulle de kolla och inte behövde jag vänta ända tills i eftermiddag med tvätten inte! Jo, sa jag, ska ändå sitta på skolan några timmar så det är ingen fara. Ja, och sen kommer jag hem. Går för att fixa min tvätt. Då har "frun i huset" redan gjort det! Vad säger man? Alltså det var ju snällt, men jag vet inte... Jag hade ju delat upp det så att det hade räckt att köra två maskiner, men hon hade liksom lämnat en tredje hög (som mycket väl kunde körts i den ena maskinen) som jag ändå fick köra. Och så tror jag att hon har tagit jättemycket sköljmedel. Tanken var jättegod. Det är bara jag som är ett sånt där kontrollfreak som liksom planerar grejer rätt mycket i detalj för att allt liksom ska klaffa (det gamla paketet tvättmedel ska ta slut innan det nya öppnas och sånt). Sen kommer någon annan och gör det och så blir det inte riktigt lika bra. Det blir bra, det är inte det, men det blir bara inte riktigt lika bra som det hade blivit om jag hade gjort det själv. Suck (på mig själv för att jag är sån då, inte på andra som gör snälla saker). Vad spelar det för roll imorgon liksom.

Ja, och jag skickade ju iväg min enkät igår, till hästmagazinet.se. Frågade snällt om de kunde publicera den där. Fick snabbt svaret att den skulle komma upp där som idag. Bara sådär liksom. Hur smidigt som helst. Den har legat där i kanske 8-9 timmar. Över 100 personer har svarat! Så glad man blir då liksom. Det finns folk därute som bryr sig om det jag gör och vill hjälpa till, det värmer. Sen är ju hästfolk väldigt engagerade alltså, det märker man. Fortsätter det i den här takten så får jag stänga den imorgon ju. Gött!

Over and Out
/L.

Löpband.

Idag var dagen då jag återupptog det där med löpband. Var ett tag sedan sist. Jag trillade inte och slog ihjäl mig. Förutom att jag fick kräkkänningar när det gick lite för fort så gick det faktiskt bra. Och när jag gick av bandet så var benen lite mojsiga, go känsla alltså. Men såhär i efterhand så känns min ena höft lite knas. Inte lika go känsla.

Sedan duschade jag och fick i mig lite mat innan jag knatade bort till skolan. Satt där helt själv i biblioteket några timmar och fick faktiskt en del gjort idag med. Jag kan nog om jag vill. Men det är lite nervöst inför handledarmötet på tisdag... Tänk så tycker hon att jag är helt ute och cyklar?

Ja, och nu sitter jag äntligen i min mjuka fåtölj hemma. Har precis beställt det som jag tycker ska bli min balklänning. Det är precis den modell som jag har tänkt mig, plus lite glitter och så. Fast idag när jag tittade på den så insåg jag att risken för att jag får hängtuttar i den är rätt stor... Förhoppningsvis har jag helt jävla fel och så sitter den som en smäck när jag väl fått hem den!

Ett superkort inlägg idag med. Kan ju vara skönt som omväxling.

Over and Out
/L.