Bottensöndag.

Jag somnade i några timmar, men vaknade direkt när han kom hem vid tre på morgonen. Jag vaknar alltid när han kommer hem sådär. Vet egentligen inte varför, kanske har att göra med att jag tycker det är lite obehagligt. För jag vet ju att han har druckit... Och jag tycker inte om fulla människor. Ännu mindre när det rör sig om min egen sambo verkar det som.

Så jag kunde inte dela säng med honom. Jag kunde bara inte. Hela situationen gjorde att varenda cell i min kropp skrek åt mig att ta mig därifrån, bort från spritosen. Vilket innebar att jag gick ut och la mig på soffan, den där förbannade soffan. Men jag kunde inte somna. Klockan var tre på morgonen och jag kunde inte förmå mig till att somna. Allting bara snurrade och tårarna rann till och från medan jag lyssnade på hans snarkningar. Jag kollade min facebook där det stod att han hade blivit vän med någon 20-årig partypingla kring midnatt. Jag ser mig verkligen inte som en svartsjuk flickvän överhuvudtaget, men där och då kändes det bara väldigt onödigt. Väldigt, väldigt onödigt. 

När klockan var halv nio lyckades jag slumra till. Vid tio vaknade jag av att han gick upp, så då smet jag in i sängen i tron att han hade sovit färdigt där. Men nej. Han borstade tänderna, tog väl nån skallebankspilla och gick och la sig igen. Med ryggen mot mig. Återigen klarade jag inte av att befinna mig i samma säng som honom och flydde tillbaka till soffan. Jag tror inte ens han märkte det. Vid elva nånting gick han upp. La en hand på min axel och frågade vad det var. Klämde ur mig att jag inte ville prata med honom just nu, kröp upp i sängen och kramade mitt täcke. Ett gäng tårar rann såklart ner i kudden. Han kommer efter och sätter sig på sängkanten och smeker mig på ryggen ungefär som att jag hade kraftig klåda. Kliar mer än smeker. Säger att han finns därute om jag vill prata, går ut och stänger dörren om mig.

Då vill jag bara skrika. Ser du mig inte!? Ser du inte på mina svullna ögon och mitt slitna ansikte att något är fel? Är du inte orolig för mig??

Hela dagen har gått. Jag har egentligen inte pratat med honom och han har inte pratat med mig. Han frågade om jag ville ha nåt när han ändå skulle till Burger King. Varken mer eller mindre. Sedan åkte han hem till en kompis för att spela Magic. Precis som han gjorde igår, fast utan drickandet. Han blev nog lite arg när jag inte svarade hej då trots tre chanser, för han smällde i dörren när han gick.

Så nu sitter jag här igen. Ensam. Smärtsamt medveten om att även om jag befinner mig i ett väldigt djupt och väldigt svart hål så är jag egentligen inte mer värd än den där kortleken. och så kan jag ju inte låta bli att undra - oroar han sig ens för mig?

Over and Out.
/L.