Det hela började i onsdags natt. Jag väcktes av min syster som stormade in i mitt rum och nästan skrekgrät att hon måste avliva Tabasco. Trodde först att jag drömde, för det lät ju helt absurt. Men hon fortsatte säga något om att han hade brutit benet och förmodligen måste avlivas. Sedan var mardrömmen igång.
När jag hade vaknat till ordentligt, vilket gick väldigt fort, så fick jag ur henne att familjen som passade våra hästar uppe i Linköping (de har bott på våra kusiners gård ihop med min syster de senaste fem månaderna, men eftersom hon fick sommarjobb här nere i Helsingborg så var ingen av oss där) hade hittat Tabasco i beteshagen på onsdagskvällen med ett släpande framben. På något vis, och fråga mig inte hur, lyckades denna fantastiska familj förflytta honom ut ur sommarhagen, upp för en mindre backe, över en väg och slutligen in i vinterhagen. Veterinär kom ut och det konstaterades att höger framben var brutet. Överarmsbenet var helt av, en bit nedanför armbågen.
Min hjärna ville inte riktigt ta in chocken det innebar att få höra att den underbara ponny som har varit en självklar del av vår familj de senaste fem åren hade brutit benet. För djursjukskötaren i mig visste ju vad det innebar, även om jag inte ville tänka färdigt tanken: det fanns ingenting att göra för att laga honom. Jag vaknade vid midnatt. Ungefär en och en halv timme satt jag, syster, hennes pojkvän och vår farmor i bilen på väg till Linköping. Allt var bara kaos. Många tysta tårar föll ner för mina kinder under timmarna bakom ratten. Det gjorde det på oss allihop. För även om vi inte sa det högt, så visste vi alla att om några timmar skulle han inte finnas mer. En tanke så smärtsam att jag egentligen inte vet hur... hur man kan hantera den. Men vi var tvungna. För vi måste ta oss till honom, och vi skulle aldrig komma fram om vi släppte lös hysterin.
Strax innan sex på torsdagsmorgonen kom vi fram. Trötta, ledsna och nedbrutna. Tabasco hade lagt sig någon gång under morgontimmarna. När jag kom ut i hagen låg han där och tuggade gräs, med ett stort bandage om frambenet. Bandaget gick inte upp över frakturen, så man såg tydligt att benet var helt av. Jonna hade gått före mig ut i hagen, i efterhand berättade hon för mig att när hon hade kommit och kallat på honom hade han spetsat öronen. Precis som vanligt. Ända in i det sista var han så oerhört tapper. Vid sin sida hade han Barre, sin allra bästa kompis sedan tre år tillbaka.
Sedan följde några timmars vånda då vi inte fick tag på en veterinär som kunde avsluta hans lidande. De hade avbyte på morgonen, så vi föll väl mellan stolarna där någonstans. Tabasco var trött i kroppen efter att ha varit liggande i timmar, så han försökte resa sig flera gånger. Hans försök var dock lönlösa då han inte kunde styra sitt dåliga ben. Vi försökte hålla honom nere, för jag ville ha honom liggandes när det väl var dags. Jag ville att han skulle ligga ner när han fick avlivningsvätskan. Tiden gick evinnerligt långsamt. Vi bytte av varandra, satt vid hans sida, viskade fina ord till honom och smekte hans lena päls till ljudet av hans ansträngda andning. När jag satt där kunde jag inte låta bli att önska att han skulle sluta andas. Att han skulle släppa taget och somna in av sig själv för att få slippa det här. Smärtlindrad var han, det var bara alla timmar han hade legat ner som tog ut sin rätt på kroppen. Tårarna flödade konstant och all energi man orkade uppbåda gick åt till att försöka hålla Tabasco lugn.
Så kom då äntligen veterinären. Och ja, jag säger äntligen. För nu skulle han få slippa sitt lidande. Jonna ville inte vara med, vilket jag har full förståelse för, så hon och Martin (pojkvännen) gick in i stallet. Jag, vår ena kusin och en supersnäll tjej från stallet stannade hos honom. Han var så oerhört duktig och tapper, ända in i döden. När han väl fått medlet gick det fort. Han sjönk ner på sidan, drog en sista suck och sedan var han borta. Det kändes så oerhört absurt. Ena sekunden var han där, och i nästa var han någon annanstans. Barre var inte med honom när det hände. Han fick stå i stallet under tiden. Jonna kom tillbaka och la sig vid hans sida, vilade huvudet på hans hals. Bilden av de två där, vilandes tillsammans sida vid sida har för alltid etsat sig fast i mitt minne. Det var inte hans tid att gå. Han lämnade oss alldeles för tidigt.
Senare samma dag åkte vi tillbaka till Helsingborg, bedövade av sorg och saknad. Pappa avbröt sin affärsresa i Tyskland och kom hem en halvtimme efter oss. Mamma som jobbade natt utgick hemifrån. Så vi samlades alla hemma. Tillslut tog tröttheten ut sin rätt och vi föll alla in i någon sorts sömn. Dagen efter gjorde jag ett litet "minnesaltare" här hemma, med en digital fotoram som visar bilder på honom.
Det har gått några dagar nu. Jag vet inte om jag verkligen har insett att jag aldrg kommer få se honom igen. Han var för fin för att gå bort nu. Egentligen var planen att familjen som passade honom skulle ta över honom, att han skulle fortsätta förgylla deras liv och skänka dem samma glädje han skänkt oss och främst Jonna. För det var det han gjorde: förgyllde ens liv och skänkte glädje. Han flyttade in i hjärtat hos alla de som träffade honom, och sedan stannade han kvar där. Under de fem år vi hade äran att få ha Tabasco hos oss skänkte han oss alla ork och motivation till att fortsätta när livet kändes kämpigt, på sitt eget lilla vis. Även efter att han gått bort fortsätter han att sprida sin magi. Vår familj har länge haft det kämpigt, men denna fantastiske lille häst har enat oss och fört oss närmre varandra än vi varit på länge. Jag kan inte tacka dig nog Tabasco.
Jag ska göra allt jag kan för att hålla minnet av dig levande Tabasco. Världen känns tom och fattig utan dig, för du hade så mycket kvar att ge. De tolv år du levde var alldeles för få. Men jag är glad att du slipper lida mer, och minnet av dig kommer att värma våra själar för alltid. Tack Tabasco. Tack för att vi fick lära känna dig och njuta av din magiska utstrålning. Du är älskad och saknad, nu och för alltid.
Tabasco
15/5 2000 - 9/8 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar