Bottensöndag.

Jag somnade i några timmar, men vaknade direkt när han kom hem vid tre på morgonen. Jag vaknar alltid när han kommer hem sådär. Vet egentligen inte varför, kanske har att göra med att jag tycker det är lite obehagligt. För jag vet ju att han har druckit... Och jag tycker inte om fulla människor. Ännu mindre när det rör sig om min egen sambo verkar det som.

Så jag kunde inte dela säng med honom. Jag kunde bara inte. Hela situationen gjorde att varenda cell i min kropp skrek åt mig att ta mig därifrån, bort från spritosen. Vilket innebar att jag gick ut och la mig på soffan, den där förbannade soffan. Men jag kunde inte somna. Klockan var tre på morgonen och jag kunde inte förmå mig till att somna. Allting bara snurrade och tårarna rann till och från medan jag lyssnade på hans snarkningar. Jag kollade min facebook där det stod att han hade blivit vän med någon 20-årig partypingla kring midnatt. Jag ser mig verkligen inte som en svartsjuk flickvän överhuvudtaget, men där och då kändes det bara väldigt onödigt. Väldigt, väldigt onödigt. 

När klockan var halv nio lyckades jag slumra till. Vid tio vaknade jag av att han gick upp, så då smet jag in i sängen i tron att han hade sovit färdigt där. Men nej. Han borstade tänderna, tog väl nån skallebankspilla och gick och la sig igen. Med ryggen mot mig. Återigen klarade jag inte av att befinna mig i samma säng som honom och flydde tillbaka till soffan. Jag tror inte ens han märkte det. Vid elva nånting gick han upp. La en hand på min axel och frågade vad det var. Klämde ur mig att jag inte ville prata med honom just nu, kröp upp i sängen och kramade mitt täcke. Ett gäng tårar rann såklart ner i kudden. Han kommer efter och sätter sig på sängkanten och smeker mig på ryggen ungefär som att jag hade kraftig klåda. Kliar mer än smeker. Säger att han finns därute om jag vill prata, går ut och stänger dörren om mig.

Då vill jag bara skrika. Ser du mig inte!? Ser du inte på mina svullna ögon och mitt slitna ansikte att något är fel? Är du inte orolig för mig??

Hela dagen har gått. Jag har egentligen inte pratat med honom och han har inte pratat med mig. Han frågade om jag ville ha nåt när han ändå skulle till Burger King. Varken mer eller mindre. Sedan åkte han hem till en kompis för att spela Magic. Precis som han gjorde igår, fast utan drickandet. Han blev nog lite arg när jag inte svarade hej då trots tre chanser, för han smällde i dörren när han gick.

Så nu sitter jag här igen. Ensam. Smärtsamt medveten om att även om jag befinner mig i ett väldigt djupt och väldigt svart hål så är jag egentligen inte mer värd än den där kortleken. och så kan jag ju inte låta bli att undra - oroar han sig ens för mig?

Over and Out.
/L.

Bottenlördag.

Hej.

Eller vad man nu säger.

Det är ganska exakt två år sedan jag skrev något här. Jag har väl helt enkelt inte behövt det förrän nu. 
Jag... sitter ensam hemma. Nuförtiden har jag en sambo, men han är inte här. Han är någonstans med sina kompisar och x antal flaskor sprit och blannevann. De lyssnar nog på skräpig musik och pratar sport blandat med diverse gamla minnen om en hel massa knäppa saker de har gjort tillsammans med varandra och spriten. 

Det är sådant som jag inte förstår mig på. Sådant som jag inte kan prata med dem om, för jag delar inte minnena eller sportintresset/kunskapen med dem. Den sorgliga sanningen är att jag inte ens har några egna sådana minnen att slänga in i snacket som folk kan skratta åt. Jag kan inte ens kläcka ur mig en sportrelaterad kommentar.

Så istället sitter jag här. Ensam. Med tårarna brännandes bakom ögonlocken. Jag vet att jag har hamnat här för helt egen maskin, men ändå är det likt förbaskat så in i pipsvängen deprimerande. Jag är 24 år och istället för att ägna min lördagkväll åt att skapa såna där minnen som jag kan skratta åt i framtiden så sitter jag här, i min förbannade jävla soffa som snart växer ihop med min förbannade jävla röv. En röv som dessutom är fetare än vad den någonsin varit. Bara för att göra hela min jävla situation ännu lite mer fantastisk.

Jag vet att jag låter arg. Men det är jag inte. Tror jag. Möjligtvis på mig själv då, för jag kan ju inte gärna vara arg på någon annan. Jag är mer... uppgiven. Ledsen. Nere. En utomstående skulle kanske kalla mig för deprimerad, men för mig är det en diagnos som någon med koll på läget ska utfärda och inte bara ett ord man slänger rundor med. Jag har varit såhär i många, många år. Det är bara det att jag för det mesta är bra på att tänka på annat än min egen livssituation, och då flyter ju saker på ganska bra. Ända tills en sånhär kväll dyker upp. När han jag delar merparten av mitt liv med pyser iväg för att hänga med sina polare så blir jag smärtsamt påmind och medveten om vilket shitty liv jag lever. Inga intressen. Inga vänner. Inget riktigt värdefullt att fördriva min tid med. Som det där med att skapa minnen för livet...

Kvällar som denna önskar jag att jag kunde upplösas i stoft. I stort sett. Bara luta mig tillbaka i den där jävla soffan och... poff. Inga känslor. Inga inre krav. Inga yttre krav. Bara ett enda stort Ingenting. Jag vet att det låter självmordsbenäget, men jag är inte det. Jag lovar dyrt och heligt. Det hade räckt om bara min hjärna sa poff. Kroppen hade inte nödvändigtvis behövt hänga med. Och så hade jag väl velat ha tillbaka hjärnan dagen efter. 

Någonstans visste jag nog att sådana här situationer skulle bli lite svårare att hantera som sambo. De var svåra även när jag bodde själv, men nu har jag liksom en annan människa nära inpå som jag måste förhålla mig till. Som tycker jag blir sur och börjar bete mig konstigt när han säger att han vill träffa kompisarna ikväll. Som inte riktigt kan räkna ut vad det är som är fel med mig. Dessutom blir det så himla påtagligt vilken grå och sörjig situation jag sitter i när man liksom står på utsidan och tittar in på en annan persons liv som är så mycket rikare än ens eget. Jag har egentligen inget eget. Så när han säger att han ska träffa kompisarna så blir jag tyst. Orken att prata försvinner. Jag orkar inte ens svara enstavigt på enkla frågor. Why bother? känns det som. Jag vill inte le. Inte ha ögonkontakt. Inte bli rörd vid. Det enda jag orkar när jag blir påmind, när allt det där gråa bubblar upp till ytan, är att stirra ut i tomma intet. Det är faktiskt det enda jag orkar. Ja, och gråta också. Det orkar jag. Fast det är inte så mycket av en ansträngning egentligen, tårarna fungerar som någon sorts pressurerelease. Har jag tur så kan jag gråta tills jag helt enkelt inte orkar mer och somnar. 

Sömnen är alltid det som räddar mig. Som tur är så har jag alltid kunnat somna när jag mår såhär. Hjärnan can only take so much antar jag. Fast egentligen borde det vara jag som räddar mig. Jag vet det. Jag borde skaffa mig en hobby. Börja träna. Gå ner i vikt. Öppna upp för relationer med andra människor. Allt det där vet jag. Jag vet, jag vet, jag vet.

Allra värst tror jag det är att inse att jag inte alls är den där intressanta personen som jag allt som oftast, i mitt eget huvud, tror att jag är. När han säger att han ska träffa kompisar så slår det mig som en örfil rakt i fejset att jag inte är så jävla intressant. Jag är bara grå. Rakt igenom grå. Precis som den där förbannade jävla soffan som jag sitter så förbannat mycket i. Usch, jag vet inte. Jag kommer ingenvart med det här egentligen... Inte mer än att jag har fördrivit lite tid antar jag. 

Over and Out.
/L.