Ball.

BALL betyder BOLL på norska. Det har jag lärt mig idag. Och så har jag lärt mig lite om hur man kan använda olika rehabbollar och balansputor (kan man nog kalla det för) för att träna muskler på hund. Det var intressant och alla demohundar var superduktiga! Själv kunde jag ju inte låta bli att undra vad Tickan hade tyckt om allt det där. Hade varit jäkla kul att ha henne med på såna grejer. Fast hon hade nog inte tyckt samma sak. Hon tycker ju det är rätt tråkigt när man klämmer på henne och andra hundar är ju bara lamers i hennes ögon... Men ändå, bollar hade hon kanske tyckt var rätt chill, hon gillar ju när hon får vara med och göra saker.

Sen hade vi lite genomgång om examensarbetet. Vad är det han diktgubben säger? Ångest är min arvedel? Lite så känns det nu minsann. Tydligen ska det hamna på 20-25 sidor, typisch. Hah! Jag kan väl vara lycklig om jag kommer upp i 10? Men jag är åtminstone glad för att vi får träna lite på hela opponeringsgrejen nu i rehabkursen. Så har man ändå lite feeling för hur det ska gå till. Man ska vara glad för det lilla!

Och idag, när jag gick hem från skolan, så gick det upp en ljusbubbla i huvudet på mig. Min eventuella, framtida pojkvän ska vara lite charmigt hobbypsykologisk! Med det menar jag att han ska ha lite koll på hur folk fungerar. Hur man känner och mår och sådär... För någonstans inbillar jag mig att en sån kille hade lagt märke till mig. Sett mer till den jag är snarare än den jag ser ut att vara. Och hur ska man förklara vad jag menar med det då? Nä, men jag tänker väl mer att det är lätt att säga till någon att den är söt eller vacker eller you name it. För det är sånt man ser direkt, sådär rakt upp och ner. Men om man verkligen tycker om någon så ser man längre än så. Man kikar bortom allt det och tar reda på hur den här personen fungerar. Typ som att jag gillar dr. Phil. Att jag förmodligen hade kunnat ägna en hel regnig lördag åt att kolla In Treatment-avsnitt non-stop. Att jag alltid måste vända min kudde innan jag lägger mig på kvällen för att inte gropen där man har haft huvudet ska bli alldeles för djup. Såna saker ser man liksom. För hade min eventuella, framtida pojkvän vetat sånt om mig så hade jag ju vetat att han... är engagerad i den jag är. Hade han bara sagt att jag har fina ögon så hade det inte betytt samma sak. Och det låter ju lite som att det är ett jobb man måste åta sig när man gillar någon. Det tycker jag inte att det är. För mig går det av bara farten. Man lägger märke till saker allt eftersom, och så lagrar man det i hjärnbarken. Fast det kanske inte är så lätt för andra? Hursom, jag vill nog ha en charmigt hobbypsykologisk kille. Om det nu finns någon sådan på riktigt. För jag tycker att alla killar i alla romantiska komedier har den kvalitén. Har inte träffat någon in real life som har den än though... Fast helt ärligt så har jag inte träffat alla fiskar i vattnet än, så jag håller hoppet uppe.

Over and Out
/L.