Hello.

Hemma i lägenheten igen efter en tripp till Götet. Eller egentligen har jag varit hemma några timmar, men jag slängde mig inte på datorn det första jag gjorde. Skandal, I know.

Hade en jättefin helg. Mormor och morfar blev jätteglada när deras tre barn o respektive familjer dök upp. Vi hade med oss mat och allt, och så hade vi långlunch. Riktigt fint var det. Men let's face it: De är gamla nu. Min mormor och morfar är gamla nu. Jag träffar dem ju inte så ofta och i mitt huvud har jag liksom kvar min bild av dem som de var när jag och syster var små. När vi bodde hos dem på Lyrön. Morfar som klättrade med oss i bergen. Mormor som var lite rultig och när hon skrattade så guppade hela magen på henne. Och när hon gick ut i skogen själv och plockade en hel drös med kantareller. Väldigt viktigt att hon var själv också, hon kunde ju inte avslöja sina kantarellställen. Vi grillade korv ute på berget bakom huset. Fiskade makrill... Men det var länge sedan. Nu har morfar tomtar på loftet och mormor har ett svagt hjärta.

Envisa som de är så har de ju inte velat flytta, av diverse olika anledningar. Så nu sitter de fast i sitt stora hus... Mormor har ett jättejobb med att hålla koll på morfar. Han är lite vimsig och vandrar mest rundor i huset. Sover ordentligt på nätterna gör han inte heller. Han brukar roa sig med att skruva ner värmepannan för att spara pengar (han har alltid varit snål). Resultatet blir att mormor sitter och fryser. Jättebra, verkligen. Vi konstaterade igår att han hade behövt något att sysselsätta sig med. Typ promenader och sånt. Men han hade inte kunnat gå ut själv, då är risken stor att han inte hade hittat hem igen. För han är i bättre fysisk form än mormor, så han hade behövt rasta sig lite på ett sätt som hon inte klarar av... Då hade han förmodligen sovit bättre om nätterna också, och mormor hade kunnat slappna av mer. Men det är så sorgligt ändå. När man någonstans, halvt undermedvetet, börjar inse att den bilden man har av dem inte riktigt stämmer längre. De är inte längre den mormor och morfar som man kommer ihåg från när man var liten. Fast jag inser också att den bild jag har av dem från barndomen kommer aldrig försvinna. Oavsett hur gamla och skruttiga de blir.

Men allt som allt har det varit en fin helg. Idag, innan jag skulle till bussen åkte vi med till Slottshagen för att kolla kusinen när han spelade hockey. Innan matchen började så hade vi tänkt gå en sväng i skogen där, men då hamnade vi mitt i en cykelcrosstävling! Det startade ett lopp precis när vi kom, så det slutade med att vi blev världens hejarklack för Åstorps CK. De undrade nog vad fasen vi gjorde där egentligen... Men åh, vad kul det var! Jag saknar nog de där cykeltävlingarna mer än vad jag vet om själv. Min allra första pojkvän höll på väldigt mycket med cykel (och gör fortfarande) så under de tre och ett halvt åren vi var tillsammans så blev det en hel del tävlingar. Så jag fick tränat mycket på att hejja. Och ska jag vara helt ärlig så blev jag faktiskt ganska duktig, märkte man ju idag om inte annat, haha. Nej, men jag gillar sporten, det gör jag nog. Eller så är det alla snygga ben jag gillar?

Over and Out
/L.