Skola.

Idag är det lördag. Det känns inte riktigt så, för jag har noll helgfeeling. Jag har ungefär lika mycket helgfeeling som jag har julfeeling, och det är inte mycket. Idag sov jag alldeles galet länge, fick lilla lätta paniken när jag vaknade till vid elva. Så det var bara att asa sig ur sänghalmen, slänga på sig lite kläder, dra i sig lite mat, borsta tänderna och knata iväg till skolan.

Japp, jag var i skolan på en lördag! Det har inte hänt sedan... sedan öppet hus i gymnasiet typ. Men det var lite mysigt. Ända tills jag slog på datorn och insåg att den inte hade sparat allt det jag satt och skrev igår. Det är sånt som man bara tror händer andra och hela min värld rasade ihop lite lätt. Jag ville skrika, gråta och sparka på datorn. Typ två sidor text var putsborta! Men sådär kan man inte bete sig på allmän plats, så jag gnällde i några minuter och sedan var det bara att skriva om skiten en gång till. Som tur var kom jag ihåg mycket av det jag hade skrivit, så det kändes ändå som att det gick hyfsat snabbt. Och nu börjar det faktiskt ordna ihop sig till ett arbete, som jag sparade flera gånger på tre olika platser. Man vill ju gärna gardera sig så att sånt inte händer igen.

Ska jag vara helt ärlig så har jag ändå haft hyfsat bra självdisciplin när det gäller det här projektet. Men det är nog mest för att det passar mig bättre än vanligt tentaplugg och jag vet med mig att det finns så mycket annat jag vill göra när jag är i Helsingborg. Det sköna med såna här grejer är ändå att man kan dela upp dem och göra en liten bit varje dag och sedan är man klar när man är klar liksom. Tentaplugget är annorlunda. Där sitter man mest och läser och läser och läser och så känns det som att det aldrig tar slut. Så då blir jag grinig och vill bara sova. Men med det här har det varit annorlunda. Då har jag haft lite jävlarannamma i kroppen och sett till att jobba intensivt några timmar för att sedan kunna koppla bort och tänka på annat. Det är nog så jag gillar att ha det. Sedan så har jag ju snackat med klasskompisar och sökt lite stöd hos dem mer än vad jag brukar göra. Man har så fina klasskompisar ändå. De är så snälla när man pratar med dem och man får verkligen känslan av att man inte är ensam om att tycka såna här grejer är genomkämpiga. Då blir det ju lite lättare alltihop, det brukar det bli när man känner att man inte är ensam.

Jaja, och rätt var det var så satt jag där, helt ensam i bibblan. Det kändes skönt, men efter ett tag blev det lite läbbigt. Så då avrundade jag och promenerade hem samtidigt som jag pratade med mamma. Var skönt att höra hennes röst, och pappas, för det var ett tag sedan sist. Ärligt talat så kliar det redan i kroppen. Jag vill åka hem nununu!

Over and Out
/L.