Ont.

Nu har jag så in i bänkens ont i huvudet. Och jag är liksom slut därinne också, tom. Har suttit flera timmar med rehabarbetet idag och kommit typ... ingenstans. Det är assegt! Segare än sirap, och jag skojar inte! Nu har jag helt och hållet fastnat på hur nerver läker. Det känns jättelöjligt, men jag hittar inte en enda vettig källa till hur nerver läker när de har gått sönder. Inte ens i de där feta neurologiböckerna säger de någonting om det. Jag blir genomless... Har hittat en del vetenskapliga artiklar om det, men där står det bara en massa mumbojumbo som jag inte för mitt liv kan reda ut.

Så ja, nu är jag väl helt matt. Har suttit hur länge som helst och ändå inte kommit så långt som jag hade planerat. Och inte blir man lyckligare av att veta att man måste sätta sig med samma skit imorgon igen. BLÄÄÄ! Rädda mig någon?

Men en del annat har jag i alla fall fått gjort. Jag har fått godkänt på mitt exjobbsförslag. Jag har gått med i Naturvetarna. Och jag har startat två maskiner tvätt som jag ska gå och ta hand om. Så helt amöba är man ju inte. Borde diska undan o vattna mina blommor också. De har inte fått nåt på länge. Och då menar jag vatten, inget annat. Haha, jag är ta mig fan hilarious emellanåt...

Tittade på dr. Phil innan (japp, sysselsätter mig fortfarande med det på vardagskvällarna). Handlade om crazy teens som förälskade sig upp över öronen, blev dumpade och sedan flippade totalt. I de här fallen var det killar som inte kunde släppa taget om sina fd. tjejer. En kille förföljde tjejen och hennes två killkompisar i sin bil när de körde iväg nånstans, och det hela slutade med att han sköt den ena killen i huvudet (han överlevde), misshandlade tjejen med geväret och sköt ihjäl den andre killkompisen innan han till sist sköt sig själv. Himla lustigt beteende, minst sagt. Hur kan man bli så besatt? Visst, ens första riktiga kärlek sätter sig i huvudet på en, och framförallt när man blir dumpad. Den personen finns i ens tankar 24/7. Jag vet, för jag har varit där. Visst, man kan väl säga att man blir lite besatt, för det är det enda som upptar ens tankar, men att gå därifrån till att börja skjuta vilt omkring sig? Nja... Min mamma sa, för länge sen, när jag hade blivit lämnad av min första pojkvän att "man kommer alltid att komma ihåg sin första kärlek". Det tror jag på, helt och fullt, men det bör aldrig gå längre än så. Det bör aldrig gå längre än till att vara ett vackert minne som man har med sig resten av livet.

Over and Out
/L.