Vrak.

Började dagen med ett spinningpass. Det första jag märkte när jag cyklade till gymmet när det fortfarande var mitt-i-natten-mörkt var att jag är oerhört öm i sittbenen sedan gårdagen. Tjohoppsan, tänkte jag, då blir det kanske inte så skoj att köra idag? Men det gick ändå faktiskt, efter ett tag blev jag väl bedövad i röven, och då var det bara att köra på. Idag kickade svettningen igång också, vilket var kul. Haha, jaaaa, jag är jättemysig som skriver om mitt svettande.

Sedan bar det av till skolan. Fick faktiskt en del skrivet idag, så det kändes bra. Skrev ett behandlingsprotokoll, vilket kändes mindre bra. För man skriver det baserat på det man har hittat fakta om tidigare, men man har inga referenser i själva protokollet (jag har inte det, men andra kanske har) vilket känns jäkligt läskigt. Men av de jag har pratat med så är jag ju inte ensam om att känna så i alla fall. Mitt problem just nu verkar ju bli att jag inte får plats på de där sex sidorna... Ge mig styrka någon?

Sedan gick jag hem, kollade Dr. Phil, as usual och sedan däckade jag fullständigt på soffan och vaknade lite lätt panikartat en timme senare. Jag snackar om totalt lights-out... Haha, jag visste liksom inte ens själv att jag
hade somnat. Känns ju bra, verkligen. Jaja, jag var väl trött som ett vrak, så det behövdes nog.

Fick ett uppdateringssms av mamma i morse också. Tydligen fick hon iväg mormor och morfar till läkare i måndags där de gjorde en ny utredning på morfar. Den visade att han var betydligt sämre än förra gången de utredde honom för alzheimers. Så nu ska de få komma i kontakt med ett demensteam som förhoppningsvis kan hjälpa dem lite i vardagen. Man fattar det inte riktigt själv alltså, att man kan ha en dement morfar. Men jag antar att that's the way of life och att man får försöka göra det bästa av saken. Även fast det känns lite sorgligt.

Over and Out
/L.